Hallsberg 24 timmars 2009

Efter att ha avverkat 3 st 6 timmarslopp bestämde jag mig under förra sommaren för att öka till 12h under 2009. Och efter lite övertalning av Reima på förra årets Kraftlopp vågade jag mig även på att sikta mot 24. Egentligen skulle 12 h debuten skett i Mellsta i våras men när den blev inställd kände jag att det var lika bra att gå på det fulla dygnet direkt, inte minst för att det var RM. Är barnsligt förtjust i tävlingar som gäller även om man sällan är med och slåss om något som spelar roll.

Veckan innan loppet var min tredje semestervecka. Eftersom jag var hemma själv med barnen och vädret var halvtråkigt gick allt på sparlåga denna vecka. Dubbla tupplurar och god nattsömn lade en god grund och jag var tillslut nästan orolig att jag hade vilat för mycket, termen Övervilad myntades.
På fredagen åkte jag och killarna upp till mina föräldrar som hade fått äran att ta hand om de små medan jag roade mig i Hallsberg. Landade i Katrineholm tidigt på eftermiddagen och med fika, god mat och en promenad lades grunden till ännu en god natts sömn.
Vaknade på lördag morgon oförskämt utvilad runt 7:30 käkade frukost och blev skjutsad till tåget som gick 9:45. Tog plats direkt i restaurangvagnen där jag hade turen att träffa Maria (FunRun). Eftersom hon sprang 24h förra året så fick jag lite råd som var allt för sena att ta till sig men trevligt att nörda lite senaste timmarna innan ett lopp.
Väl i Hallsberg mötte man alla möjliga gamla goda vänner och nya bekantskaper. Särskillt kul att möta Philip och Markus som jag laddat upp och snackat taktik med innan loppet samt naturligtvis min gamle vapendragare Frecke som debuterade på 6h idag. Inte hade vi kunnat föreställa oss att vi skulle hamna här när vi lärde känna varandra under en ciggarett och folkölsmarinerad sommar i slutet av 80-talet.

Var lite oroliga för att jag kanske anlände sent men blev snart rastlös när jag fått på mig kläderna. Mötte Krister Lind utanför och han rådde mig att vila benen sista timmen innan och när Krister råder då lyder man. La mig en kvart inne på läktaren i Hockeyladan. Förmodligen helt rätt att inte belasta benen men jag var rastlös i kroppen och pallade inte att ligga längre.
När klockan närmade sig 12:00 och startskottet skulle gå började även lugnet infinna sig. Första varvet skulle vara 300-nånting långt och jag började huvudräkan lite innan startskottet, men gav upp innan Markus kom förbi och berättade vad jag skulle gå på.
Hade ett upplägg som bygde på 18 min för två varv. Där jag tänkte mig gå ca 4-500 meter vart annat varv vid vätskan. la dock om taktiken direkt vid start då det var rätt kraftig vind och det verkade mer taktiskt att gå vid bortre vätskan på väg in mot tartanbanan. Testade 2 set (om vardera 2 varv) först med den taktiken och det gick nästan exakt på sekunden så jag höll fast vid det så länge jag kunde:
Tror jag höll detta tempo de första 6 timmarna då jag avverkade någonstans runt 47-48 km. Kändes väldigt stabilt och tiden gick nästan löjligt fort. Kom på att efter 5 timmar på ett 6 timmars brukar det mesta gå emot en men på 24 timmars var det livets glada dagar. Den goa känslan fortsatte under den andra 6 timmars perioden även om tempot sänktes lite, vid 12h hade jag nått 92 km.
Eftersom Markus haft god framgång med en dusch och uppfräschningspaus efter 6 timmar bestämte jag mig för att åtminstånde byta t-shirt och fräscha till mig lite runt tolv. Hämtade då även iPodensom jag hade börjat längta så smått efter. Precis innan 12h löparna klev av banan gick jag ut med ny energi och hade nu de absolut skönaste timmarna under loppet från 00:00 till 03:30 ungefär. Löpte och gick jag runt i ett lyckorus som kulminerade till Mastodons - The Czar. När loppet hade pågått i två timmar hade jag legat på plats 38 men fram till natten hade jag och Markus klättrat relativt jämsides och någongån mitt i natten nådde vi båda top 10. Tyvär rusade jag på lite väl inspirerat till Mastodon och tvingades till 1,5 timme med konstant promenad och jag tappade några placeringar men låg ändå på en 12:e plats någon gång runt 5-6 på morgonen när jag så sakta började återfå ett skapligt löpsteg igen.
Timmarna fram till kl 9:00 var en kamp med att hålla uppe tempo men samtidigt balansera så att jag sparade lite krafter. En kamp som inte gick så bra och runt 7-8 på morgonen hade jag reviderat mina mål och kände att mellan 15-16 mil var riktigt bra. Kl 9:00 dök masören upp igen (tog en massage någon gång på kvällen innan) och jag bestämde mig för att investera en kvart för att få igång benen. Kvarten blev närmare 20 minuter och när jag steg ut på banan igen trodde jag att investeringen var riktigt dålig men efter ett knappt varv var jag tillbaka med ett piggt steg och de sista dryga två timmarna fick jag återigen upp hoppet om att nå 17 mil. Jag tror att jag låg på runt 8:e plats och var ruskigt nöjd med placeringen. Men hade nog också på känn att jag kunde plocka en eller två om det flöt på.
De sista två timmarna var en oerhört lång ocjh segdragen kamp för att plocka varv på varv i rätt tempo men med bra pepp från Federico, Markus (som tyvärr fått kliva av några timmar tidigare), Frecke, Reima, Kaj, Peter, Eric & Maria och alla andra, inte minst speakern blev den här delen så oerhört häftig. Att höra speakern ropa ens namn och placering (som steg sakta) samtidigt som man blir påhejad av goda vänner och respekterade löpare betydde oerhört mycket för energin som slutligen gjorde att jag kom upp i 171,9 km och en 5:e plats på RM. Ett helt ofattbart resultat när slutsignalen väl ljöd och jag var helt omskakad och rörd av allt runtikring.

Efter loppet låg jag och grät ett par minuter och fattade knappt att jag kommit 5:a i ett RM. Frecke kom med överdrag och en alkoholfri weissbier som lugnade nerverna lite. Och efter att slutvarvet blivit uppmätt krävdes det tre personer för att överhuvudtaget få upp mig i stående position. Lunkade sedan bort till hallen för dusch och ombyte och det var riktigt skönt att ha med sig Frecke som personligt stöd (fysiskt) och bärare/chaufför. Lyckades kränga mig in på middagen och petade ner lite potatisgrattäng och fläskfilé även om det inte smakade något vidare just då.
På hemvägen somnade jag en sväng runt Läppe och när jag kom hem till mina föräldrar kunde jag knappt ta mig upp för de 5 trappstegen till ytterdörren. Som tur var kom mor ut och mötte mig och barnen hade nog viss förståelse för att pappa inte riktigt var sig själv. Försökte vara lite social hemma men det enda jag var ritkígt bra på nu var att sova. Så vid 20:00 tog jag med mig Svante upp och somnade för natten. Henry kom upp lite senare och kl 04:00 på natten vaknade jag oerhört kissnödigm, försökte resa på mig men insåg att det var omöjligt utan att riva halva rumet och väcka barnen så jag hoppades på att blåsan fungerade och slöt ögonen för att somna om. Kl 7 väcke Svante mig och eftersom en var vaken och lite plats hade skapats på madrassen på golvet kunde jag nu krypa bort till en närbelägen fotölj och resa mig upp för att ta mig till toa... vilken lättnad. Uner måndagen (dagen efter målgång) blev jag gradvis bättre i mina stelam knän och frammåt kvällen kunde jag ta ett varv runt kvarteret tillockmed. Två dygn efter målgång kändes knäna helt OK och jag kunde röra på dom relativt obehindrat men fotsulorna var fortfarande svullna, de blev rigktigt bra runt en vecka efter målgång. Första löppasset tog jag på torsdag kväll och det kändes bra förrutom i höger höft där det högg till efter 500 meter och höll i sig under hela passet.
Tisdagen en dryg vecka efter målgång sprang jag KK-joggen (kvartsmara) helt onbehindrat även om tiden blev runt 2 min sämre än förra året.

Är helt enkelt oerhört nöjd med träning, prestation och återhämtning!

De vanligaste frågorna efter loppet har handlat om mat och sömn och sömnen var enkel för mig. Jag struntade helt enkelt i att somna och blev inte sovtrött en enda gång under loppet (startade ju övervilad). Maten får nog också sägas ha gått min väg. Drack framförallt av den relativt blaskigasportdrycken och åt främst salta nötter och korv med bröd. Helt enkelt sådant som funkat för mig under träning. Två riktig höjdare i matväg var när det serverades pasta med köttfärssås runt 21.00 på kvällen och när Federico strax därefter bjöd på en alkoholfri Weissbier. Tror det var humlen som skapade någon sorts lugn i kroppen som hjälpte till under någon timme. Hade även med min egen mix av Oboy och Kaffe som kickade in bra frammåt småtimmarna. I övrigt var det inga konstigheter utan jag åt och drack blandat och hade säkert nytta av mitt matglada sinne.

Skövde 6 timmars 2009

Efter att förra året ha blivit tvungen att ställa in Skövde 6h var jag i år oerhört laddad för en revansch redan i höstas. Ett av förra årets mål som jag absolut trodde jag skulle klara var 60 km på 6 timmar det gick inte alls trots att formen kändes bra. Vid sista försöket i Hallsberg hade vi årets varmaste dag och jag kom bara 52 km vilket nog var max vad jag kunde klara i den värmen. Mitt tidigare 6 h pers satte jag i Tibro då jag kom runt 54 km på et dåligt upplagt lopp på en enkel bana.

Nu var i alla fall siktet inställt på revansch. Kände mig oerhört väl förberedd med hela 6 st pass på över 30 km under januari och februari. Kollade också min träningsdagbok veckan innan och såg att jag haft tre månader i streck med som mest 3 dagar utan löpning, med bara ett undantag för semestern på Lanzarote då jag faktiskt var löpledig hela 4 dagar i ett sträck. Egentligen helt otroligt att man varit frisk i tre månader när barnen varit sjuka i säkert 6 veckor under den tiden. De problem jag haft med vader och till viss del knän och fötter under början av året har också varit borta sedan början av februari, som för övrigt var min mesta löpmånad någonsin både i tid och distans.

När lördagen väl kom steg jag upp kvart 05:45 för att åka med Pelle till tåget i Alingsås 07:07. På perrongen mötte vi upp Steve och Lars och det var nog en del nervositet och spänning i luften. Efter en förträfflig Latte med Kanelbulle i Bistron kände jag att dagen var igång och att inget skulle kunna kännas bättre. Väl framme så träffade vi några andra deltagare och gick gemensamt till Volvohuset som var tävlingscentrum. Reima, Peter, Torill och ett gäng till var redan i gång för fullt. Vi satt och snackade nå'n timme innan ombyte och den oerhört svåra frågan om långkalsonger under tightsen. Ingen (inklusive mig) verkade veta hur man skule göra när det var +3 ute och man skulle springa i 6 timmar. I omklädningsrummet frågade jag Daniel Gillberg och han sa "Absolut inte", förmodligen dagens bästa råd.

Innan loppet mingladde vi lite och träffade nya och gala bekanta och klubbkompisar. riktigt kul att träffa flera som man bara känner virtuellt sedan tidigare.

På startlinjen hade jag bestämt mig för den klassiska tävlingsräkten Tights, Underställströja, T-shirt och en funktionsmössa. Kändes lite kallt till en början och när Avén (trodde nog inte han skulle komma till slutmen han hade haft strul med bilen) dök upp med jack på blev jag tveksam igen. Efter två varvvar temperaturen perfekt och jag är väldigt nöjd med klädvalet.

De första 10 kilometrarna gick i 5:20 - 5:35 tempo även fast jag testade att gå ibacken och även unnade mig att gå vid drickat. Försökte håla mig ifrån vätska och mat två varv för att ta rejält på det tredje. Det funkade bra men efter en timme var det ändå dags för ett besök på huset. Klockade in pausen på 3-4 minuter. Vilket inte var någon fara eftersom jag hållit bra tempo innan men den lilla återhämtningen gjorde också att jag kände mig redo för ett lite högre tempo och den andra timmen gick nog i snitt i 5:25 tempo. Efter två timmar (tror jag) varvade Avén mig vilket faktiskt var mer kul än bevärande han hade ett bra steg och höjde nog humöret lite allmänt. Tyvärr sprang alla bekanta i nästan samma tempo vilket gjorde att man nästan aldrig träffade någon.Hade ett par halvvarv med Pelle i början. Blev omsprungen av Lars nå'n gång i mitten och Steve och jag passerade var andra om vart annat i 4-5 timmen men i övrigt var det nästan lite ensamt.

Tredje timmen flöt på som den skulle och jag höll 5:35 tempot en bra bit in i fjärde timmen tack vare min superlatte gjord på Oboy och kaffe. Men efter ca. 3:15 gick kilometrarna något långsammare trots att allt kändes bra. Unnade mig en gånpaus med lite gel strax innan 4 timmar och jag kom igång igen och höll humöret uppe i 45 minuter. Men nu (någon gång runt 4:30 -4:45) var jag riktigt under isen. Kände bara tt vad fan håller jag på med. Att jag ens vågar fundera på 12h är ju bara ett skämt osv. Tog nu andra halvan av Ultralatten och fick upp humöret igen och höll ett skapligt tempo 5:55 - 6:10 i tre till fyra varv. Nu var det bara en knapp timme kvar och jag hade en minut tillgodo på för att klara 60 km om jag höll ett jämnt tempo på 6 min/km. Bestämde mig för att ta sista gelen för att ha lite tryck i benen sista 45 men den satte sig på tvären och gav mig håll så att jag fick gå 3/4 varv för att det inte skulle bli värre. Nu låg jag helt plötsligt 2 min back på 6 min tempooch jag fick hitta på en nödplan. jag bestämde mig för att hålla ett rimligt tempo fram till 5,5 timmar och sedan ge järnet.

Lyckades hålla 6 min tempo i 2-3 km men vågade inte öka med risk för kramp, håll mm. Med 25 minuter kvar försökte jag höja tempot och det gick riktigt bra, när det var 20 min kvar var jag tvungen att göra exakt 3 varv (3,6 km) för att klara 60 km och jag tänkte att va fan det här har jag gjort tidigare, det fanns mer i Hallsberg, Steve och jag stog på in mot Lidköping mm. Ökade nu upp till 5:20 tempo och höll det tempot de sista tre varven. Passerade lars och försökte få med mig honom passerade även Rune Larsson som lät uppenbart överraskad ut av min framfart. När slutskottet (eller var det en tuta) ljöd var jag totalt utmattad och var tvungen att kasta min nummerlapp på marken och hämta kläder, nötter och dryck. Aurore Byström var vänlig och vaktade min nummerlapp jag hann snacka lite med henne och Magdalena Elinder innan Reima kom med mäthjulet två riktigt duktiga och trevliga löpare som båda hade spöat mig med flera varv och tillslut fick dra uppe mig från sittande pga kramp i höften. Kändes nästan ärofyllt. Slutdistansen blev 60,145 km ett oerhört gött resultat även om jag fick veta idag att Avén bara låg 50 meter längre fram. Men 50 meter är i det här läget både oerhört långt och relativt oviktigt.

Är fruktansvärt nöjd med loppet och jag fick verkligen ut precis allt jag hade i kroppen. kanske hade man kunnat ta sig någon km till om man hållit igen lite i andra timmen men det kan också vara dom minutrarna jag plockade där som gav mig utrymmet i slutet. Slutade på 36:e plats efter en lång radda med prominenta Ultralöpare i toppen. Häftigt att se vilket steg bla. Henrik Olsson och Mattias Bramstång höll genom hela loppet.

Efterloppet var det mingel och ultrating. Minglet kändes riktigt kul med några nya bekantskaper men Ultratinget var rätt segt. Man är helt enkelt inte riktigt på hugget efter en sådan urladdning.

På resan hem hamnade Pelle och jag i en helt osanolik tågvagn full av förortstjejer i gymnasieålder som varit i Stockholm på något integrationsprojekt. En värd man inte känner sig helt bekväm i kan man väl säga och dom hade nog jäkligt roligt åt vår avtrubbade förvirrade uppsyn när dom skojade om och med vår stela upsyn, verkligen en hellyckad avslutning på en hellyckad dag.

Dagen efter kändes det rätt mycket i knän och framsidan av låren. Inget överdrivet och bara muskulärt så man är nog snart i spåret igen.

Sollebrunn - Lidköping (Sverigestafetten)

Ska försöka mig på en summering av gårdagens etapp av Sverigestafetten. En Megaetapp på drygt 7 mil mellan Sollebrunn och Lidköping som avverkades av mig, Steve Karlsson och Peter Eriksson. Vi startade 9:45 i Sollebrunn med att Steve och jag sprang de första 10 km (vi körde hela tiden paus ca varje 5 km). Efter det tog Peter över min plats i spåret och jag satte mig vid ratten på följebilen under en mil. Första 25-30 minutrarna i bilen funkade bra men efter första stoppet kände jag mig kall och började så sakta stelna till.

Efter en timme i bilen var det således rätt stelt att ge sig ut i spåret ändå. Nu var det Peter och jag som sprang medan Steve körde bilen, men efter 4 km hade nog båda tröttnat på sin possition och bytte plats. Steve och jag löpte sedan gemensamt ca 15 km till Stora Levene där vi tog en liten paus, jag fyllde på med Caffe Latte och banan och Peter och Steve växlade plats igen. Jag var nu uppe i 19 km sedan senaste rasten och kände mig rätt sliten, men när vi lämnade Stora Levene kändes benen lätta igen och dom följande 6-7 kilometrarna gick riktigt lätt. Jag misstänker att det kan ha berott på den kalla Caffe Latten men säkert även på att stoppet vid Karl-Åkes livs var lite längre än de vanliga vätskestoppen. Hur som helst rekomenderar jag mig själv mjölkbaserad dryck gärna med koffein när jag börjar känna mig sliten.

När andra etappen var uppe i 27,5 km (7,5 längre än jag hade planerat egentligen) bytte jag och Steve plats och det var nu riktigt gött att sätta sig i den varma bilen och vila benen i totalt ca 45 minuter. Tror detta var en rätt lagom paus efter mina nu totalt 37,5 km. Jag ska inte påstå att jag var pigg när jag gav mig ut igen men jag kände mig ändå redo att ta mig an uppgiften. Och med tanke på att de första två etapperna gått i 5:36 tempo (raster inte inräknat) var jag nog ändå rätt pigg.

Sista etappen in mot Lidköping beräknade vi till 19-20 km och Steve och jag var nog inställda på att ta hela den även om säkerligen viss tvivel kunde skönjas hos oss. Hur som helst tuffade vi på över slätten lite långsammare för varje kilometer och tystare och tystare ju längre vi kom. Första milen på den här etappen bjöd på några i vanliga fall mindre backar men nu var det läge att börja växla in gång så några kilometrar gick neråt 7 min tempo men å andra sidan hade vi några när vi höll käften och pressade ner oss mot 5:50 också. En knapp mil innan Lidköping kom vi ut på en betydligt mer traffikerad väg och autismen hos både Steve och mig nådde sitt kulmen. Nu handlade det verkligen om att avverka sina kilometrar på snabbast möjliga sätt. Då och då blev både Steve och jag håglösa och tog till gång men bara kortare partier, tror vi triggade varandra rätt positivt här.

När det var runt 2 km kvar till Rådhuset kunde vi slutligen komma ner på en väldigt trevlig promenadväg utmed Lidan och sinnet blev betydligt lättare hos oss båda även om jag besvärades av magen och fick gå lite för att undvika panikåtgärder.

Med bara ett par hundra meter kvar men ett visst tvivel om vart rådhuset verkligen låg frågade vi ett gäng vägarbetare vart vi egentligen var på väg och i samma stund såg vi Rådhusets torn. En oerhört mäktig upplevelse att få rulla in till slutmålet, Lidköping är ju skitlång bort, och möta upp Peter. Det är nästan att man blir lite rörd vid sådana här tillfällen och idag hade jag dessutom persat i distans, tempot hade varit högt och knäna kändes skapliga.

Väl framme letade vi med lokalbefolkningens hjälp upp ortens bästa Pizzeria (Madonna) och jag trodde knappt det var sant när det på menyns fanns en pizza med alla mina favoritingridienser (Salami, Köttfärssås och Ägg). Efter ett raskt obyte på toaletten smakade det aldeles utmärkt och personalen gav oss en förträfflig service trots våra rätt ofrächa gestalter.

På vägen hem var det skönt att slippa hålla i ratten och bara kunna njuta av sin prestation under dagen. Väl hemma sov Svante, Henry och Malin kollade TV och var riktigt glada trots att klockan var närmare åtta innan jag var hemma, härligt.

Kände mig inte helt nöjd med kaloriintaget när jag kom hem så det blev lite chips ett par kex med ost och ett glas rödvin. Somnade sedan runt 22:30 och sov till runt 02:00 då jag vaknade med frossa och trodde att barnens förkylning hade tagit mig till slut. Tänkte att det var rätt väntat samtidigt som det kändes bittert nu när man presterat så bra. Gick upp, käkade en banan och sköljde ner en Ipren med en halvlite vatten och somnade om rätt snabbt. När jag gick över till Svante vid femtiden på morgonen mådde jag ändå bra igen och när vi gick upp runt 8:00 så kunde jag tom. bära honom ner för trappen utan att lida nämnvärt.

Helt sjukt att springa över 56 km i ett tempo som bara översteg 6 min tempo med några sekunder (raster inräknat) och sedan vara en fullt fungerande mäniska dagen efter.

Summerat: Är rätt förvånad och nöjd över hur högt tempo vi höll ända in på sista milen. Vet inte om det beror på dom korta pauserna vi tog på varje 5 km, eller att distansen delades upp i tre. Eller kanske en kombination. Tror även det var rätt skonsamt att hålla det 5:36 tempo som de fyra första milen avverkades i. Tror helt enkelt på ett bra tempo och raster/gång istället fäör att lägga sig i ett lägre tempo och löpa på. Siktet är nu inställt på nytt distanspers i Skövde den 14:e Mars. 60 km känns nu rätt rimligt på 6 timmar.

Att se bra ut är halva nöjet

För ett par veckor sedan gick blixtlåset sönder på min gamla löparjacka. Inte mycket mer med det tänkte jag och svängde in på Team Sportia i veckan för att köpa en ny. Det första som möter mig i dörren är ett helt set i blått och svart från Craft för fyndiga 299:- . Klappat och klart eller?

Inte riktigt det var ju rätt OK men den bå färgen lyste kanske lite mycket och vill jag verkligen ha prasselbyxor om jag nu ändå ska köpa nya. Kollade runt lite till i butiken och gick sedan vidare till Intersport och Sportex och gick tomhänt därifrån också.

Nu är det så att mina löprundor till 90% utförs när det är mörkt och på vägar där man sällan möter annat än rådjur och älgar. Spelar det då någon roll om man har en billig fullt funktionell utstyrsel eller en fräck outfit av senaste snitt. Kan ju dessutom tillägga att jag ligger över 6 min / km i snitt på mina rundor för tillfället så jag lär ju inte se jättefräck ut oavsett kläder.

Men ändå är det så jäkla svårt att bortse från känslan av att vilja ha den där snygga gula race jackan från Newline hellre än den svartgråa från SOC. Att man dessutom mycket hellre kränger på sig ett par spandex-brallor är ett par mer traditionella vindbyxor när man ska ut och springa kan iofs tyda på att jag alldrig erkände mig som hårdrockare på 80:talet men är nog snarare en vilja att se otroligt mycket profsigare ut än man är.

Risken är ju dock att man ser så otroligt mycket mer patetisk ut när kränger på sig kläderna innan man riktigt har täckning för det. Det är inte mycket som ser så illa ut som ett tight löparställ på en otight kropp.

Jag återkommer med en bild när jag köpt nytt oavsett modell.

Några dagar närmare målet

Har hunnit fundera mera på min klassikersatsning nu och jag känner allt tydligare att jag är på rätt väg.
Löparrundan i går kväll var bara 5,5 km i sexminuterstempo men bara att jag lyckas springa lungt och ger mig ut med sådan regelbundenhet gör att man känner sig trygg. Har kört en dag löpning två dagar vila i över en månad och har hållit på det exakt, inte ett avsteg.
På söndag tänkte jag börja nästa fas dvs. 3 ggr i veckan har redan bokat in sön-, tis-, torsdag vilket säkert låter lite tråkigt att låsa sig. Men jag har vissa problem att få ihop det på fredagar och lördagar så det känns logikt at ha dessa som vilodagar.

Snart bara två månader kvar till Göteborgsvarvet, har som mål att komma i mål skadefri men siktar även löst på att gå under två timmar. Vågar inte sätta tuffare mål eftersom benhinnan har stopat mig tidigare.

På söndag är det dags för sedvanlig Vasaloppsfrukost, får köpa hem blåbärssoppa och nästa vecka kanske våren kommer, då blir det cykel till jobbet, härligt!

Ska slänga upp en bild på mig också om någon undrar hur man ser ut efter en veckas inskolning på dagis, övertid och test av nya pizzerian. Ha ha tog kortet nu, sicken psykopat!

Trevlig helg!

Äntligen har jag bestämt mig

I går under kvällens löppass kom jag äntligen till insikt. Jag ska definitivt sikta på klassikern 2008 och jag ska skriva om min väg dit så öppet och rakt jag bara förmår här i bloggen.

Hade tidigare tänkt skriva om allt som har med mitt liv att göra men det blir förmodligen för splitrat och jag tor dessutom att det skulle bli rätt ointressant då jag inte vill lämna ut några detaljer om familjen osv.

Om mig själv och min träning kan jag ju däremot vara hur öppen som helst... nästan. De där gångerna man är ute och springer och magen sätter igång så att man måste vika av in i närmsta dunge och be om att det inte bara är barrträd som växer i skogen. De kommer jag nog att spara i mitt hjärta.

Varför klassikern?
Första frågan som jag ställer mig själv är varför väljer man att boka in en klassiker? Jag antar att någon sorts 30, 40, 50 års kris är den vanligaste anledningen. Själv tror jag mig stå över sådant men det faktum att mitt första försök påbörjades under mitt 30:de levnadsår och mitt andra försök inled under det 35:e året av mitt liv tyder ju på att sådana faktorer faktiskt kan spela in.
Själv tror jag det handlar om att kunna uppnå en dröm och ha ett mål att kämpa mot. Tidigare i livet har jag alltid sysslat med musik och drivkraften att göra nya låtar, spela in demos, göra spelningar osv har hela tiden varit något som inte har gått att inte göra.
Sedan vi flyttade ut på landet för 6 år sedan har den drivkraften avtagit nästan helt och bytts ut mot en vilja att prestera saker på egen hand, möjligtvis är det någon slags motreaktion mot att hela tiden kompromissa i ett band. Man kanske kan se det som min solokarriär helt enkelt. Jag är inte tillräckligt bra musiker för att fixa en solokarriär på det området. Inte för att jag är någon vidare löpare eller cyklist heller men här känner jag att jag kan göra saker som jag bara kunnat drömma om tidigare.

Kan jag klara det...
Klart jag kan! Mina sportsliga meriter fram till dags dato är mycket begränsade: ett Mjörn Runt (60 km) på cykel på 2 tim och 2 min ett Vasalopp på dryga nio timmar eller en kvartsmara på en bra bit över en timme är inte direkt något att skryta om vid middagsbordet.
Men ändå, ett genomfört Vasalopp oavsett tid är en otrolig personlig seger och jag tror jag tillhörde de gladaste jävlarna i spåret när de ropade ut mitt namn på sista kontrollen i Eldris med knappa 9 km kvar.

Det som kanske talar emot mig är:

Vasaloppet: Efter första vasan hade jag ont i höger fot i ett halvår efter att pjäxorna klämt åt om foten. Det började göra ont reda i Smågan och i Oxberg gjorde det riktigt jävla ont. Hoppas skoiläggen kan hjälpa här.

Vätternrundan: Jag var anmäld till Vättern redan 2003 men hoppade av en månad innan start pga. ont i knät. Har egentligen inte kunnat cykla nämnvärt sedan dess utan smärta. Här hoppas jag att regelbundna pass på träningscykeln på kontoret ska hjälpa.

Vansbrosimningen: Alvarligt talat, jag är kass på att simma men kan jag klara de första två så är jag nog i så pass form att vansbro reder sig på bara konditionen, rätta mig om jag har fel.

Lidingöloppet: Borde inte vara ett jätteproblem trots 2ggr benhinneinflamation senaste året, det handlar nog bara om att träna tillräckligt försiktigt och målmedvetet. Det är u över 1,5 år kvar tills det ska genomföras på alvar även o jag tänkte köra ett genrep redan i år.

Så visst fan klarar jag det!

God natt!

Bloggbyte

Ny här och ny som bloggare, hann precis skriva två inlägg innan jag upptäckte att bloggmotorn på www.ngordon.blogg.se kändes väldigt seg och osmidig. Så varför binda sig. Testar helt enkelt denna i stället. Vid första anblicken är ju i alla fall designen mer tilltalande får se hur resten känns.

Ägnar nog kvällen åt att försöka personaliza lite här och kanske lägger in mina första inlägg på gammla bloggen här också så har man helhetsbilden.

Helt enkelt ett jävligt tråkigt förstainlägg.

God Kväll!